Artikel om Bjärsjölagård i Ystad Allehanda 1886-09-29
Leif Nyström, 2016-04-29
Avskrift av artikeln, bifogad, Klicka här.
(Kommentarer visas så här).
         Från Färs härads bygder.
                      XIV
                Östra Kärrstorp		  
   Man har nu en tid haft brådt med skörden, att man knappast haft tid att tänka på sina gamla bekanta i Ystad än mindre sända dem något alster av ens pänna. Räfsan och tjuvan har fått intaga pännans plats, och sinnet har helt och hållit varit upptaget av bekymmer av de timliga tingen. Då man nu emellertid fått grödan under tak eller åtminstone i skydd, vill man åter en gång höra av sig, på det att ej publiken må tro att man smält bort av den starka värmen eller blivit alldeles utsliten av skördearbetet. På landet tål man ej så litet, vilket bäst torde bevisas därav att man orkar jobba säx långa dagar i veckan och likväl dansa på freds- och folkmötena, samt därmed se så glad ocg belåten ut som om man vunnit huvudvinsten vid klasslotteriets senaste dragning, eller kungens hederspris vid årets landtbruksmöte.
   Till landet reser ju också stadsbon för att hämta krafter, när han ej tycker sig hålla ut på annat sätt längre.
   Men vi skulle ju tala on annat ämne, nämligen Kärrstorp, och vilja då börja med socknens herresäte Bjärsjölagård. Detta är ej synnerligen stort till arealen och har ej heller några stora minnen; men kanske desto flera små, i synnerhet från äldre tid. Gården hette fordom Beritzholm och var belägen nordväst om den nu varande, utgörande en med vallar och gravar väl befäst borg, vilken ofta utgjorde säte för häradets fogdar eller hövdingar. Dessa kände ju också tydligen behovet av en skyddad plats, till vilken de kunde fly eller å vilken de sutte säkre i händelse av de blevo föremål för böndernas anfall. Ty med desse råkade de ofta i blodig fejd, när voro för hårda i utkrävande av skatter eller på annat sätt gjorde sig dem misshagliga. År 1387 tillfogade danske konungens befallningsman, Rydelbach, å Beritsholm bönderna ett fruktansvärt nederlag under murarna av Åsums kyrka. Nu är ej mera kvar av den forna fogdeborgen än en del ojämnheter å marken, bevuxna med träd och buskar, däribland en väldig mängd olvon, vars vinröda frukter erindra om huru som i vinlande rummen för fädernas kämpalekar flerestädes inkräktats av den likfärgade vindruvan, som liksom gjort till uppgift att åt våra dagars släkten ur marken upphämta den själaglöd och mannakraft som föregående generationer här nedbäddat. Beritzholms "vin" duger dock blott till att fägna ögat, ett förhållande som kanske också kunde giva anledning till en del reflexioner.
   Liksom alla gamla borgar och ruiner så har även lämningarne efter Beritzholm sina sägner. Från den tid den uppåt liggande sjön ännu hade sitt vatten i behåll och ej var utdikad omtalas huru man som vid stilla vind kunde iakttaga slottets kopparportar, vilka lågo på sjöbottnen och glittrade i solskenet. Inne bland "slottsbackarne", ruinerna, fans ett underjordiskt rum, där slottets dyrbarheter voro förvarade i en stor kopparkista, som bevakades av en, å kistans lock sittande, svart höna. Detta kunde man nattetid observera genom en öppning i vallen; om dagen syntes ingenting. Många försökte tränga sig in genom berörda öppning för att erövra kistan eller åtminstone dess innehåll; men hönan var då alltid till reds och högg dem i ansigtet med sitt starka näbb. Somlige förlorade ögonen i denna strid, andra fingo ärr å pannan, och mer än en skall till minne av sin tvekamp med hönan liksom stjärnkikaren Tyke Brahe fått vandra genom världen med en brisfällig näsa. Då beslöto ett par orädda och handfasta karlar att göra ett försök. De kröpo baklänges in genom öppningen och bemäktiga sig den flaxande hönan, som sedan hölls av den ene, medan den andre öppnade locket till kistan, i den handen hållande en rymlig säck, vari det påräknade stora rovet. Men när de fingo upp locket blevo de båda så hänförda av de härliga skatter, som lågo i kistan, att den som höll hönan släppte denna. Hönan flög snabbt som en pil bort och högg den andre i strupen, så att han föll död till golvet. Kamraten tog till schappen, öppningen i vallen igenfylldes, och ingen har sedan dess kunnat upptäcka stället, där slottets skatter stå förvarade, och där en tapper man fann sin grav till straff för sin lystnad efter guld. 
Bjärsjölagårds ägoområde har fordom varit större än nu. Hela Bjärröd, större delen av Brunslöv, ävensom en del av Alestad och Kärrstorp samt vidare flera hemman inom Östraby socken lydde då under gården. Denna blev på 1300-talet kronogods; innehades på 1500-talet av slägten Sparre som förläning, blev mot slutet av 1600-talet privat egendom, tillhörde först en Cronacker, och därefter ända till år 1820 slägten Coyet. Siste medlemmen av denna slägt åsamkade sig skulder, och då han ej kunde betala dem skulle han efter den tidens sed bysättas. Men han blev sjuk och måste intaga sängen. Tvänne polismän skulle vakta honom tils han åter kryade på sig. På det att de ej skulle förorsaka honom oro, utan att han i lugn skulle få återhämta krafter, finge de dock ej vara hos honom i rummet där han låg, utan skulle postera i korridoren utanför hans dörr. Men en natt, när allt blev tyst och stilla, hoppade han ut genom ett fönster och rymde ur landet. Gården började sedan styckas mer och mer till dess år 1941 siste innehavaren, framlidne kammarherren A. A. B. von Bülow inköpte återstoden. Åkerbruket vid egendomen stod då på en klen ståndpunkt. Bördigaste åkermarken hade ej här, såsom vanligen är fallet, tillhört huvudgården; utan hoverihemmannen, och dessa voro nu frånsålda. Genom odlingar bragte v. Bülow efter hand gårdens åkerområde till större omfång; men i höjande av jordens kultur inlade han ej så stora förtjenster som flertalet av sina inflyttade landsmän. Under senare åren egnade han mera sin uppmärksamhet åt kalkbruket samt skötsel och utdikning av gårdens betydliga torvmosse-areal. Även åt skogarne egnade han omsorg; till gården hör ännu rätt mycken skog.
   Kammarherre von B. hade från sitt hemland medfört feodala grundsatser, vilket dock hos honom mera togo form av patriarkalism. Vid gården styrde han egenmäktigt, fastän på ett tämligen mildt sätt. Förseelser och förbrytelser avdömde han själv, varvid han ej sällan lät sin humor träda i dagen. En kännetecknande anekdot tager jag mig friheten att berätta.
   En kalkskjutsare hade en gång tillgripit klöver å gårdens område, vilket han ämnade ha till betesfoder. Men han blev ertappad och uppkallad till gården. "Vill du betala 100 riksdaler för det du stulit av min klöver?" frågade kammarherre v. B. honom. Gubben klagade över att hans svaga kassa ej tålde en så allvarlig operation. "Jaså hm" fortsatte von B. "då skall du lämna 14 par linnebyxor". Och fick gubben vidare reda på att han skulle låta sy "byxorna hos en viss skräddare och att de skulle vara färdiga till bestämd tid. Då byxorna voro färdigsydda skulle skräddaren bära dem till gården. B tillsade då sina arbetare att vilken av dem, som den följande söndagen ville gå i kyrkan iklädd ett par av de omförmälda byxorna, han erhöll ett par. Färden till kyrkan skulle ske i led. Söndagen kom, byxorna påfördes, ledet uppställdes och avmarscherade med skräddaren i spetsen, likaledes iklädd ett par av linnebyxorna. Återfärden från kyrkan skedde på samma sätt. Tåget erhöll av folkhumorn namnet kungens kompani.
   Utom kyrkobyn finnas i socknen fyra byar, Rönås, Alestad, Bjerröd och Elestorp samt ett par större gårdar, Alestatorp och Elestorpsgården. Jorden är i allmänhet av mycket god beskaffenhet och välmågan så jämt fördelad att ingen socken inom häradet torde kunna  i detta hänseende anses stå framom denna. Allt går framåt med jämna steg. Sakta tyckes det dock skola gå; nymodigheter tål man så litet, åtminstone på det sociala området,  att alla dylika här utan undantag misslyckats. Här förleden voro några fredsvänner ute på agitationsresa och kommo till Kärrstorp för att tala om huru man skulle taga ett jättesteg till mäsklighetens förbrödning; men ingen enda villa höra på dem. Kanske får dock anledningen till denna utpräglade likgiltighet sökas i det då påbörjade skördearbetet. Man ansåg klokast att ej sticka för många järn i elden. Sköter man ordentligt undan med det ena efter det andra, kan man hinna med mycket; men har man många, bränner man alltid något.
Kyrkan är bygd 1846, enligt en över sakristian uppsatt sten. 1862 blev den ytterligare tillbygd och är nu både rymlig och prydlig. En under sommaren företagen nymålning har i beaktansvärd mån invändigt förhöjt dess goda utseende och man mottager vid inträdet i den samma ett högstämt intryck. Kyrkan har blott en ringklocka; fordom har den haft två; men den ena hoppade ut i torvmossen väster om kyrkogården, smeden man förgätit att giva henne något namn, berättar sägnen.

N. P.      

Från www.svenskakyrkan.se/vollsjo/ostra-karrstorps-kyrka

År 1846 stod kyrkan färdig och den är en typisk nyklassicistisk byggnad.
På samma plats fanns här under medeltiden en romansk kyrka.
När den nya kyrkan byggdes rev man den gamla men behöll det medeltida tornet fram till 1860. Troligtvis återanvände man även en del av den gamla kyrkans murstensmaterial till den nya byggnaden. 1914 fick kyrkan sin bänkinredning och 1916 sin altartavla. Både tavlan och inredningen har jugendkaraktär. Altartavlan är en oljemålning och förställer Jesus i samtal med den rike mannen från Markusevangeliet kap 10. Konstnär är Fredrik Krebs, Lund. Kyrkans största dyrgrip är dopfunten som är från medeltiden och som saknar motstycke i denna del av Skåne. Hugget i relief återges två legender på funten. Den om Hubertus, jägarnas skyddspatron och legenden om Eustachius. Hubertuslegenden handlar om jägaren Hubertus som jagar en hjort. Hjorten stannar och Hubertus ser ett kors i hjortens hornkrona. Hubertus, hästen och hundarna visar hjorten sin vördnad och Guds hand välsignar dem. I kyrkorummet finns en vacker ljusbärare som har formen av en jordglob. I sakristian finns ett vackert förgyllt träkors. Korset är av hagtorn och den snidade Kristus av akaciaträ från Ö. Kärrstorps prästgård. Det är tillverkat av Evert Lundberg, Lunneby. Predikostolen är från 1600-talet med snidade porträtt av kvinnor och män. Under dem ser man frukter och stiliserade grinande ansikten s k maskaroner.  Dessa ansikten satte man upp för att de skulle skrämma bort onda andar från kyrkorummet.