Gångna tiders kalkindustri på Bjärsjölagård
Av inspektor Arthur Einarsson, M-sällskapet, 1986
Leif Nyström, uppdaterad 2008-11-15 (endast någon korrigering). (Tillägg 2013-07-03, Årtalen när ugnarna byggdes stämmer inte med Adolf Bülows egen nedskrivna berättelse, se under Kalkstensbrottet eller Historia/slottet/Bulows berättelse.)
Fram till omkring 1940 bröts kalksten i kalkbrottet på Bjärsjölagårds egendom. Stenen brändes i de båda kalkugnarna som fortfarande finns kvar, och såldes sedan som murkalk eller jordbrukskalk. Denna förhållandevis lilla industri hade, särskilt under andra hälften av 1800-talet och inpå 1920-talet, stor betydelse för bygden. Järnvägsstationen byggdes nära gården och eftersom många anställda arbetade i kalkindustrin uppfördes även ett litet samhälle i anslutning till stationen.

Jag har antecknat några intressanta uppgifter om kalkbrottet, som här delvis återges. Dessa uppgifter har jag fått av Johan Nilsson, Bjärsjölagård, Oscar Svensson, Bjärröd och Olof Nilsson, Bjärröd. De två förstnämnda arbetade på 1920-talet i kalkbruket och har många personliga minnen därifrån.
13 timmars arbetsdag
I kalkbrottet arbetade man i två arbetslag om 5-6 man med schaktning, borrning av hål för sprängning och lastning av kalksten. Det översta lagret av jord och sten togs först bort och tippades där man tidigare brutit kalk. Transporten gjordes med häst och "gumpa-kärra". Kalkstenen lastades i tippkärror på räls och omlastades sedan till större hästdragna vagnar för transport till kalkugnarna. Två man var sysselsatta med transporter. Arbetet i brottet var tungt och slitsamt. Vid 1920-talets början, då arbetstiden fortfarande var från kl. 6 på morgonen till 7 på kvällen, hade kalkarbetarna 58 öre/tim och lantarbetarna 45 öre/tim. Efter strejk bland kalkarbetarna fick de höjt till 70 öre/tim. Under skördetiden hjälpte kalkarbetarna till i lantbruket.

Vid kalkugnarna tog andra arbetare hand om kalkstenen. Där arbetade man ofta i treskift. Några slog sönder stenen, andra rullade sten i små tippkärror fram till hisstornet och några skötte ugnarna. När efterfrågan på kalk var stor, t ex då mul- och klövsjukan gick fram, arbetade 10-12 man vid ugnarna, annars 6-8 man. Kalk användes då även som desinfektionsmedel.
Äldsta kalkugnen byggdes 1865
Kommentarer av Leif Nyström: Här är uppgifterna som kan anses riktiga då de har nedskrivits 1875 av Adolf Bϋlow (ägaren) som utvecklade den sedan 1600-talet här bedrivna kalkbrytningen. Utdrag: "1841 då Bϋlow köpte Bjärsjölagård fanns endast en öppen gräshus ugn på platsen där ugnarna nu finns. Denna ugn var öppen fyrkantig med 3 eldstäder från öster till väster, mot norr fanns en stor ingång till ugnen. En sådan ugn levererade ca 100 Läster ( 1 läst = 0,6m3) kalk som transporterades av bönderna mot betalning till sin bestämmelse. Denna ugn brändes vanligtvis en hel vecka och det gick åt stora mängder med bränsle, i huvudsak torv som togs upp på den egna marken. 
Detta elände som
Bϋlow kallade det varade under många år tills han upptäckte den s.k. Wittgrefska kalkugnen i Tyskland som en byggmästare ifrån Altona, Herr Ficke, åtog sig med sitt folk uppföra 1857. Den nya ugnen fungerad förträffligt och var mycket bränsle besparande. Några år senare uppfördes här en ugn till.
1871 på en resa till Berlin såg
Bϋlow en ny typ av kalkugnar som ägdes av en Herr Kilka. Med honom kom han överens om att 1872 låta uppföra 2 nya kalkugnar."  
 Den östra av dessa ugnar blev uppbränd och ersattes 1902 med en cylindrisk dansk ugn. De ugnar som finns kvar idag som industriminnen är således från 1872 (Adam) och 1902 (Eva).

 
Den äldsta av de två kalkugnarna, som står kvar som minnesmärke på Bjärsjölagård, byggdes 1865 av tyska ugnsbyggare. I denna typ av ugnar eldade man med ved och kol i tre öppningar på ugnens sidor. Bränsle och kalksten blandades inte och man fick därför mycket ren kalk.

Kalkstenen tippades ner i själva ugnen genom en öppning uppe på sidan och efter bränning kunde kalken rakas ut genom ugnens tre nedre öppningar. Två ugnar uppfördes 1865, men den ena ersattes 1902-1903 av en danskbyggd ugn. Denna ugn har restaurerats med hjälp från Riksantikvarieämbetet sommaren 1983. Skorstensdelen återuppbyggdes inte, men ett tak skyddar ugnen mot tidens tand. I denna ugn varvades bränsle och kalksten. Ugnens botten är utrustad med en rist och på denna placerades först ett lager ved och ovanpå detta ett lager kalksten och ved/kol igen och sedan kalksten o s v. Kalken blev av naturliga skäl inte så ren som i den äldre ugnen.

Invid ugnarna stod ett hisstorn där tippkärrorna hissades upp i höjd med ugnarnas övre kanter. I tornet fanns också trappor för hisskötaren. Intill ugnarna fanns även kalklador där ved, kol och den färdiga kalken lagrades. En del av kalken kördes för omlastning till järnvägsstationen, men stora mängder hämtades direkt av lantbrukare eller byggmästare, som skulle använda den brända kalken som jordbrukskalk eller murkalk.

Idag kan man komma in i den restaurerade ugnen, men det innebär vissa risker komma nära den äldsta kalkugnen, som fortfarande väntar på en nödvändig upprustning för att inte helt falla sönder. Det natursköna kalkbrottet besöks varje år av intresserade turister och geologer. Ljudet av sprängskott, spett och hacka, som vittnade om idogt arbete, har avlösts av fågelsång.

1909 såg en svensk arbetare ut så här. Bilden togs i Bjärsjölagårds
kalkstensbrott, där arbetet började kl 6 på morgonen och slutade kl 7
på kvällen. Skottkärrorna som man körde den brutna kalken i var
tillverkade av grova plank och försedda med tunga järnhjul så att
de hade en tomvikt på nära 100 kg.

Den äldsta kalkugnen på Bjärsjölagård
byggdes redan 1865. Ugnen till höger på
bilden restaurerades 1983 med hjälp av
medel från Riksantikvarieämbetet.

Referenser: 1. Artikeln ur "Skånskt Lantbruk Nr 7/8 juli/augusti 1986"
    Större bilder finns under: Bilder