Leif Nyström, uppdaterad 2013-05-03 (Ungnarnas byggsår), 2014-05-14 (Läs här under kalkstensbrottet).
Här är uppgifterna som kan anses riktiga då de har nedskrivits 1875 av Adolf Bϋlow (ägaren) som utvecklade den sedan 1600-talet här bedrivna kalkbrytningen. Utdrag: "1841 då Bϋlow köpte Bjärsjölagård fanns endast en öppen gräshus ugn på platsen där ugnarna nu finns. Denna ugn var öppen fyrkantig med 3 eldstäder från öster till väster, mot norr fanns en stor ingång till ugnen. En sådan ugn levererade ca 100 Läster ( 1 läst = 0,6m3) kalk som transporterades av bönderna mot betalning till sin bestämmelse. Denna ugn brändes vanligtvis en hel vecka och det gick åt stora mängder med bränsle, i huvudsak torv som togs upp på den egna marken.
Detta elände som Bϋlow kallade det varade under många år tills han upptäckte den s.k. Wittgrefska kalkugnen i Tyskland som en byggmästare ifrån Altona, Herr Ficke, åtog sig med sitt folk uppföra 1857. Den nya ugnen fungerad förträffligt och var mycket bränsle besparande. Några år senare uppfördes här en ugn till.
1871 på en resa till Berlin såg Bϋlow en ny typ av kalkugnar som ägdes av en Herr Kilka. Med honom kom han överens om att 1872 låta uppföra 2 nya kalkugnar." I denna typ av ugnar eldade man med ved och kol i tre öppningar på ugnens sidor. Bränsle och kalksten blandades inte och man fick därför mycket ren kalk. Läs här om "Renheten av kalkstenen" samt Läs här instruktion för "Släckning av kalk".
Den östra av dessa ugnar blev uppbränd och ersattes 1902 med en cylindrisk dansk ugn. De ugnar som finns kvar idag som industriminnen är således från 1872 (Adam) och 1902 (Eva).
I industriell skala brändes kalken i stora ugnar, bilden överst till höger. Man gjorde på samma sätt, varvade kalksten med kol som bränsle. Även torv som bröts på ägorna användes vid kalkbränningen.
Kalkstensbrott, området ca 150 x 90 x 120 m (NÖ-SV). Inom området är kraftiga lämningar av jord och sten som schaktats bort och tippats där brottet tidigare varit öppet. Brytningen ägde rum fram till början av 1940-talet. Kalkstenen användes huvudsakligen till kalkbränning.
Kalkbränning har ägt rum här på Bjärsjölagård sedan 1600-talet.
Kalkugnsruin 2. Konisk, 5 m i diameter och totalt ca 25 m hög med en 5-kantig ca 1,5 m hög bas av rött tegel med en konisk skorsten, intill 2,5 m i diameter och 8 m hög. Ugn och skorsten är förstärkta med lodräta och vågräta bandjärn. Uppförd år 1865. Runt ugnarna löper grundmurar från en byggnad som omgivet ugnarna, ca 55 x 15 m (NNV-SSO), 2,5 m bred och 1,5-3 m hög, kallmurade av gråsten. Grundmurarna är på flera ställen raserade och av den östra muren återstår ingenting. Den norra muren har i NV en ca 10-12 m lång öppning och i NÖ en mindre öppning. Mot ugn nr 2 är en ingång med tegelvalv, mot ugn nr 1 är en ingång med ett nu raserat tegelvalv. På hela området innanför murarna är material från de raserade murarna samt tegel från de båda ugnarna. I västra delen är ett upplag för jordbruksredskap, oljefat, däck m.m. Ugn nr 1 restaurerades sommaren 1983 med hjälp från RAÄ. Skorstensdelen återuppbyggdes inte utan ersattes med ett tak. Ugn nr 2 är i stort behov av reparation.
Ugn nr 2 uppfördes 1865 som en av två likadana ugnar av dåvarande innehavaren till Bjärsjölagård, kammarherre August Bernard von Bülow. Ugnarna byggdes av tyska ugnsbyggare. I denna typ av ugnar eldades med ved och kol i tre öppningar på ugnens sidor. Bränsle och kalk blandades inte och man fick därför mycket ren kalk. Kalkstenen tippades ner i ugnen genom en öppning uppe på sidan och efter bränningen rakades kalken ut genom de tre öppningarna.
1902-03 ersattes den östra ugnen av en dansk-byggd ugn. I denna ugn var botten utrustad med en rist och på denna varvades kalk och bränsle i form av ved och kol. På den omgivande byggnadens södra sida var ett hisstorn där kärrorna med kalksten hissades upp i höjd med ugnarnas övre kanter. I hisstornet var också trappor för hisskötaren. Intill ugnarna fanns även lador där ved, kol och den färdiga kalken förvarades.
Varifrån namnet Kruttornet härrör är oklart. Möjligen kan anläggningen ha samband med det södra liggande kalkstensbrottet men ett sådant samband har ej gått att säkerställa. Enligt inspektor Arthur Einarsson, Bjärsjölagård, ska anläggningen vid seklets början ha använts till förvaring av is.
Enligt lantmäterikarta från 1718 har här legat 4 kalkugnar. Ca 120 m öster härom har det legat ytterligare 2 kalkugnar, anligt samma karta.
Vänliga hälsningar Antonia Baumert FMIS support Riksantikvarieämbetet."
Det finns en notering om att "vestra logan" ersattes med ett gråstenshus av Henric Julius Coyet 1776. Dvs att ladugården som byggdes 1579 låg på samma plats som dagens ladugård. Om man antar att Beritzholm är rätt inritad på kartan från 1718 liksom avrinningen från sjön (referenser till dagens karta) så skulle den gamla ladugården hamna rakt norr om nuvarande slott vilket då inte stämmer med noteringen om "vestra logan".
Om vi antar att ugn 4 sammanfaller med ruinerna från kruttornet så stämmer noteringen ganska väl uppgiften om logan. Kalkberget som finns angivet på 1718 års karta antas hamna där kalkbrottet ligger idag. Det som på 1718 års kartan benämnes stengraven hamnar på nordöstra delen av slottsträdgården där även kruttornet ligger.
Ruinerna från kruttornet ser ut som de gamla kalkugnarna gjorde.