Järnvägen i Bjärsjölagård 1865-1911
Leif Nyström, uppdaterad 2009-10-19
  Den 1 december 1865 öppnades sträckan Ystad - Bjärsjölagård för allmän trafik. Sträckan Bjärsjölagård - Eslöv öppnades för allmän trafik den 11 maj 1866. Dock hade den officiella invigningen av hela Ystad - Eslövs Järnväg ägt rum redan den 30 april.
Den normalspåriga, 76 kilometer långa järnvägen hade belagts med järnräls som vägde 24,3 kg per meter. De största lutningarna uppgick till 10 och den minsta kurvradien var 891 m. Största tillåtna hastighet var 40 km i timman. Sidospårens längd var 8,3 kilometer.
Den rullande materielen bestod 1866 av:
- 3 tanklok (lokets vattenförråd finns i tankar på sidan av ångpannan ).
- 2 tenderlok (lokets vatten och kolförråd finns i en separat vagn, tender, efter själva loket ).
- 16 tvåaxliga personvagnar (för persontrafiken)
- 91 tvåaxliga resgods- och godsvagnar (för godstransporterna).
Samtliga lok var tillverkade i England.
   Bjärsjölagårds Järnvägstation (bilden från 1910-talet)
Stationen på bilden fanns fram till 1911 då den ersattes med nuvarande station då den upphöjdes till föreningsstation pga tillkomsten av linjen Dalby-Bjärsjölagård som var tänkt att gå vidare till Sölvesborg men denna del av linjen blev aldrig byggd.

Den gamla stationen, byggd 1865, låg inbäddad i planteringar och hela stationsområdet var kringgärdat av hagtornshäck. Vägen fram till stationen var kantat av allé samt parallellt med denna en vacker gångstig skild från intilliggande bangårdsområde. Norr om stationen fanns en vacker park. (Anm. Det finns ingen karta som visar detta). Räknat från vänster fanns kl. 2 väntsalen. Ett stort tilltaget rum, förmodligen med tanke på fina resenärer från de många storgårdarna. Intill låg bagaget och inklämt mellan detta och väntsalen låg expeditionen. På baksidan av stationen var ingång till stora vestibulen med till vänster skrivarens rum och till höger uppgång till stinsens våning samt luckor för bagage och biljettförsäljning.
Stationen var mötesplatsen dit man tågade söndagskväll. Det var veckans strängt taget enda nöje (På den här tiden hade man ölförsäljning i vänthallen).
Flydda tider ............
Utdrag från artikel i Mellersta Skåne 1956 skriven av Alfred Bjerkén då 79 år. 1888 var Alfred 11 år, fader Per Johansson, moder Kersti Mårtensson boende på dagens Bjärsjölagårdsvägen 8.
  Det gick lokaltåg mellan Bjärsjölagård och Ystad, under hur många år är osäkert men i alla fall under 1888. Under tiden den 10-25 mars detta år låg all trafik nere på Eslöv-Ystad pga snöhinder och under samma tid fick lokaltåget hålla sig kvar på Bjärsjölagårds station.
Mellan "Mosters" hus, som ännu låg kvar, och Molins med gavlarna mot varandra låg snön jämnstruken med takåsarna. Barndomsvännen Per Johansson säger i sitt senaste brev att det inte fanns brist på livsmedel men det blev brist på bir. Jag fick förtroendet att köra posten med släde från Bjärsjölagård till Löberöd. Jag tror att fr.o.m. idag (18/3) vintern släppt sitt värsta tag så vi kan sjung: Vintern rasat ut kring våra "fjelar". Är det "sengafjelarna" anmärkte fordrande läraren Anders Lundkvist.
Det var under tågstoppet som trädgårdsmästare Anders Nilsson och kommunal-ordförande Nils Nilsson, Bjärröd åkte slädskjuts med påsar av frusen mjölk till mejeriet i Askeröd tagande sig fram över stenmurar och hustak. Direktör Sven Nilsson i Månaröd (Sven i Månen) befann sig vid deras ankomst vid mejeriet och på tal om färden sade han att hans mor sett ett par gubbar som i släde tagit sig över av snön dolda huset vid sidan av skorstenen. Det var en vinter (1888) med snömassor som inte sedan under något år överträffats.
  Vi återgår till lokaltågets personal. Namnen är många bland lokförarna Ribbing, Ringholm, Wolmstadt, Julius Andersson (den farlige pågen), Larsson; bland lokeldarna Jarl Andersson, Beckvall (tjocke), Olsson (svåger till skomakaren och finansministern Thorsson); bland konduktörerna Möller, Molin, Vester (skräddaren) senare stins i Vitaby, Mellblom och Friberg. Det var präktiga karlar och en heder för den kår de tillhörde. Särskilt fina var konduktörerna som ståtade i syrtut.
Det mindre lok som drog lokaltåget hette "Färsing" insatt kanske för att hedra färsingarna och kanske stimulera resor till Ystad.
  Jag tror knappast att någon övernattande tågpersonal blev så omhuldad som de i mitt hem. En sup och ett glas öl sparades det inte på; kaffe på morgnarna  och vid alla högtidsaftnar och vid bjudningar var de självklara gäster - för hela 33 öre per natt. Det var i den s.k. gamla goa tiden. T.o.m. skoborstning utfördes ibland och jag minns särskilt det beröm som far fick av den fine och prydlige Mellblom. Det var emellertid annat ljud i skällan när han återkom på kvällen. Far hade tagit fel på ask och i stället för skosmörja tagit spiselsvärta vars tillfälliga glans snart försvann och lämnade kvar en mindre tilltalande syn, ruskväder som det också var.
  Ett annat missöde hände fast uppe vid stationen där "skrickan" som skulle ta tåget till Ystad tappade tornyren. Vester som var lång hängde upp fyndet på en telefonstolpe.
   Tjänstemän Bjärsjölagårds gamla station
Utdrag från artikel i Mellersta Skåne troligen från 1951-1954 skriven av Alfred Bjerkén
  Tjänstemännen på Bjärsjölagårds station har förstås varit många sedan dess tillkomst. Första cheferna Colliander och Rydberg som endast är kända till namnet. Olof Nilsson, godsexpeditör i Ystad blev stationsinspektör i Bjärsjölagård ända fram till pensioneringen.
Minnet av Ahlstöm är helt kort, verkade förnäm och hans senaste placering var stins i Esperöd. Skrivarna Glans, Anderberg och Brandberg minnas med nöje.
Glans en hetsig herre när så rann på men i grund och botten hjärtegod. Många vore de "kasino" som min far och han drogo på den senares middagsrast. Gifte sig här med storbondens Ola Månssons vackra Maria och Esperöd blev också för honom stinsplatsen.
Anderberg, lärarson från Brösarp, en korrekt herre, verkade stel vid första bekantskapen men befanns gömma på en god portion av inneboende godhet. Senare stins och trafikföreståndare vid Lunds Västra för att efter avgång ur järnvägstjänst sluta som meriterad avdelningschef vid Ab Lux, Stockholm.
Brandberg, Karlshamnspojke och således bleking med dessas sprudande humör torde vara den som mest framstår för minnet då han, efter år som stins i Lövestad återbördades i enahanda befattning för att vid avgång med pension bosätta sig i Malmö Bjärsjölagård. Han var inte minst känd för sitt vackra pipskägg. Även han ingick äktenskap en en av bygdens döttrar, timmer handlande Johan Jönssons Anna. Själv vilar nu den gode Carl Johan på sin hemsocknes kyrkogård.
Återstår så stationskarlarna Sivardsson och Karlberg båda började och slutade sin järnvägsmannabana på Bjärsjölagårds station. Beträffande Karlberg så var han på samma gång behjälplig stins Ola med dennes järnaffär. Många har kommit och gått efter nu nämnda men dessa står mest levande inför minnet. De har varit med  då vår gamla station låg så vackert inbäddad i parken och trafiken då enligt Nils Olof Karlberg, "Stora Bjärsjölagård" var av helt annan storlek än nu. 
Här är stationsinspektorerna fram till ca 1911.(Är kollade mot och påfyllda  från kyrkböckerna liksom skrivarna och stationskarlar nedan. Sivardsson finns inte med men han bodde kanske på en annan ort.)
  Stationsinpektör = Stationsföreståndare (Stinsen, olika titlar förekommer)
 1865-1869  Anders Colliander 
 1869-1872  Olof Gustaf Rydberg
 1872-1912  Olof Nilsson
  Stationsskrivare (I kyrkboken bokhållare)
 1865-  Namn saknas
 1867-1868  Carl Aspelin
 1869-  Namn saknas
 1875-1879  Johannes Jönsson
 1879-1880  Theodor Moberg
 1880-1889  Gustaf Ahlström
 1889-  Jöns Glans
 1894-  Carl Johan Anderberg
 1909-  Karl Hjalmar Nilsson
  Stationskarlar
 1866-  Nils Carlberg
 1867-1869  Jöns Persson
 1870-1879??  Ola Lidstedt
 1899-  Karl Johan Brandberg (Telegrafist)
 1901-  Per Kristiansson
  Lokaltågen Ystad-Bjärsjölagård
Utdrag från artikel i Mellersta Skåne 1951-04-21 skriven av Alfred Bjerkén
  I järnvägen Ystad-Eslövs barndom gick s.k. lokaltåg Ystad-Bjärsjölagård. Från Ystad på em., "låg" natten över i Bjärsjölagård och återgick därifrån på morgonen. Man ville förmodligen draga trafiken på Ystad fast mig veterligen har den från Bjärsjölagård legat mera på Eslöv och Malmö. Vi vore ju färsingar och för att ännu mer stimulera hade man satt in ett av lokens förstlingar, gamla hederliga Färsing.
Lokstallet med vändskiva låg då i norra ändan av bangården varifrån det för många år sedan försvunnit. Som förut sagt var det dåligt med bebyggelsen i dåtida Bjärsjölagård  och det fanns inte mycket att välja på då det gällde personal i lokaltåget. Början gjordes med uthyrning hos timmerhandlade Johan Jönsson, för att sedan taga vägen neråt och hamna hos "Moster" och allra sist i mitt hem. Sedan kunde de rätt gärna inte komma längre ty det var slut med husen.
Det var lokförare, lokeldare och konduktör eller summa tre varje natt men det blev en hel del olika mannar. Betalningen vill jag minnas var 33 öre per natt och skrov.
  Vid den här tiden fanns det hela 5 hus i Bjärsjölagård:
Handlare Jöns Svenssons Diversehandel, byggdes 1865 och revs efter 1986.
Johan Jönssons timmeraffär byggdes 1877 finns kvar idag.
Johannes senare Frans Molins Smidesaffär, byggd före 1768, finns kvar i dag.
Ola Nordstöms (och hustrun Maria Broms "Moster") affär, byggd mellan 1831-1850. riven före 1910 (kartuppgifter).
Timmerhandlare Per Johansson byggdes 1873 (osäker uppgift), finns kvar idag.